Östen och minnen

Plötsligt sitter jag och tänker på gamla minnen
Ett utav dem är när jag kan väl vara ca 4 eller 5 år gammal
En dam och en herre kommer fram till mig och frågar mig om jag är en Sandbergare
Jag bara tittade och sade inte så mycket eftersom jag fick stränga order om att inte prata med främlingar

Så var det på vår tid
Vi var på ett köpcentra när dessa kom fram
Far kom fram och tog dessa i hand och sen kom även mor och hälsade
Detta visade sig vara fars gamla kamrater från barndomen
Nu minns jag inte namnen på dem men de bodde grannar med farmor och farfar på Sofielund
De var egentligen tre syskon men den tredje var ej med
Men jag minns att de kunde inte slita sina blickar på mig och sade flera ggr vilken söt liten docka och far upp i dagen , med andra ord en riktig Sandbergare
Sen hade jag lockigt hår eller rättare sagt korkskruvar som alla människor tyckes titta på alltid
Nåväl dessa två var Östen Warnebrings äldre syskon
Far talade ofta om Östen där hemma
Det hemska är tycker jag att denna epok försvinner ifrån mig och jag försöker hålla den med en stark hand men jag orkar inte hela tiden
Ungefär som om du står på en stor båt och det blåser och du försöker hålla din sjal men den glider sakta ur handen på dig
Så känns det
En jobbig känsla
Kanske är det så att det har med medelåldern att göra, att man närmar sig den där nollan och livet förändras just i detta ögonblick som man sitter och skriver....ja jag vet inte
Jag saknar far så otroligt mycket ibland ,inte lika mycket som förr dock ,men saknaden finns där