Så skimrande var aldrig havet

...så inleddes begravningen den 8 februari
Stillsamhet
Ro
Tända ljus
Ett hav av blommor
Hustrun
Döttrar med sina familjer
Nära släktingar
Vänner
Präst
Kantor
Kyrkovärd
Tankar kring hur livet kan te sig fladdrar förbi mina ögon, jag blir tvungen att sluta ögonen när kantorn spelar; jag har hört om en stad, det är alldeles tyst i kappellet, bara ljudet av gråt,maktlöshet över att inte kunna trösta man sitter där man sitter och vad finns det för tröstande ord vid ett sådant här tillfälle...inga... bara en hand att hålla
De här veckorna spelades ett minne upp framför mig det var när min egen far gick bort
Det har känts som en evighet sen men blev plötsligt nu så nära så känbart att jag faktiskt fick rysningar, men det är ju så här det är, så här det känns att mista någon man står väldigt nära...
vid nästa psalm som spelades flimmrade det för mig igen och tårarna rann, tittar på rosen som jag ska lägga på kistan när jag går fram, känner på den den är hård i sin knopp... när hustrun står vid kistan och tar farväl känns det lugnt och väldigt tryggt man stänger ögonen och känner att de haft ett bra och fint liv ihop, när sen min älskade vän ska ta farväl av sin far,med sin man och son på var sin sida om sig då vill jag att detta bara ska vara en dålig dröm...då kan jag inte hålla tillbaka några tårar när hon säger att det är andra gången hon tar farväl av sin älskade pappa...för det var han
En älskad pappa, man, broder,svärfar, morfar till fyra underbara ungdomar, vän som man hade roliga samtal med
Tack för allt du ställde upp med och för att jag/vi fick lära känna dig
Djupt rörd är jag också över det K sa till oss och det vi fick vara med om, det sitter redan djupt etsat i mitt hjärta och det bär jag med mig för alltid.